De första i västerlandets idéhistoria som talade om sig själva som världsmedborgare (kosmopoliter) lär ha varit de antika stoikerna. Den romerska stoicismen representeras av framförallt tre gestalter: (den senare frigivne) slaven Epiktetos (Handbok i livets konst), statsmannen Seneca (Brev) och den romerske kejsaren Marcus Aurelius (Självbetraktelser), också kallad den siste av ”de goda kejsarna”.
Det handlade om att se sig själv primärt som ”medborgare” i ett levande mänskligt universum — grekiskans kosmos —- alltså som ett moraliskt väsen i gemenskap med hela jorden och alla andra människor, var och en med samma moraliska värde och ansvar, istället för att se på sig själv som ett moraliskt väsen enbart begränsat till familjen och en lokal och specifik stad (grekiskans polis).
Stoikerns etik bestod inte i att försöka förverkliga några godtyckligt uppställda mål eller ambitioner, utan att utröna och tjäna helheten i enlighet med den uppgift ”Kosmos” eller ”Allnaturen” eller ”Logos” har gett just mig. Världsmedborgartanken är ett drag som förenar stoicismen med bland annat kristendomen och buddhismen.
En senare filosofisk tänkare som talar om världsmedborgarskapet (ty. Weltbürgerschaft) är Immanuel Kant (1724-1804), liksom andra upplysningstänkare. Några exempel på relevant läsning är:
- Grundläggning av sedernas metafysik, publicerad år 1785.
- Utkast till en allmän historia i världsmedborgerligt syfte, publ. år
tomasmalm.online 
Lämna en kommentar